I måndags var jag ÄNTLIGEN tillbaka på dansgolvet!
Och enligt tradition på sista april, så var det Jannez på Parkaden i Härnösand.

Om jag ska vara riktigt ärlig, så har jag under en längre tid helt enkelt inte haft lust att dansa, men nu kändes det så bra att vara tillbaka!
Och jag misstänker att det lär bli fler gånger…

Den här kvällen var det jag, älsklingen och bonussonen på snart 15 år, som styrde kosan mot Härnösand.
Då jag älskar att köra bil (och inte längre har en dotter som ska övningsköra överallt ), så körde jag både dit och hem. Härligt, men lite läskigt emellanåt då det blåste så hemskt på sina håll.

På Parkaden var det mycket folk, som vanligt på sista april. Även mycket folk som prioriterar baren före dansen… men det var ändå inte alltför stökigt på golvet. Bara lite svårframkomligt ibland.

Jag dansade de flesta danserna med min älskling (för han är ju ändå bäst!), men hann även med att dansa med några favoriter. Dock inte med alla… Vissa personer fick jag helt enkelt inte tag i. Men så blir det ju ibland.

Bonussonen, som precis har upptäckt hur roligt det är med dans, fick jag också en dans med. Han går i sin fars fotspår, kan man väl säga och om han bara blir lite modigare och törs bjuda upp, så kommer han att bli farlig på dansgolvet!

Jannez är ju pålitliga vad det gäller musiken, men jag är ju lite av en periodare när det gäller dem. Visserligen är det länge sen sist, men just i måndags tyckte jag att de spelade lite för mycket snabba låtar, eller springmusik som jag valt att kalla det. Och jag fick medhåll av bonussonen; han tycker att Mats Bergmans är bättre!

Kvällens bästa dans var till ”25 minutes” och ”Shining rose”, två av de bästa låtarna på Jannez repertoar och självklart dansade jag med min favoritdanspartner. Snacka om att sväva fram på golvet!

Jannez på Ärsta 2011

Det blev en helt OK kväll och det roligaste av allt var att äntligen få dansa igen och att jag kände att det faktiskt är roligt!
Och ännu bättre; att det fungerade med ryggen! Med tanke på min sjukdom, så vet man ju aldrig…
Jag måste bara bli bättre på att säga ifrån om killen jag dansar med håller handen i ländryggen så att det gör ont.

Nu hoppas jag att det inte dröjer alltför länge till nästa dans, men det borde det ju inte göra då den bästa danssäsongen ligger precis framför oss. Snart slår ju alla sommarlogar upp portarna!

Så vi ses snart!

Det är inte tätt mellan inläggen på den här sidan precis… Inte numera. Men det kan kanske bli en ändring på det? Kanske…

I vilket fall, så har jag dansat! Äntligen, kanske man kan säga…
För en gångs skull kände jag verkligen för att åka och har jag väl bestämt mej, så letar jag inte ursäkter för att slippa. Men ändå var det oklart ända in i sista minuten, om jag verkligen skulle KUNNA!

Jag jobbade till 21, men det var ju egentligen inget hinder. Jag skulle ju bara komma lite senare… Och så hade jag fått byta tur på söndagen och slapp alltså kliva upp och börja jobba kl 7.
Men… så var det ju det här med ryggen. Jag VET ju att kvällarna är sämst att jobba och att jag oftast har jätteont när jag kommer hem efter ett kvällspass. Men jag förebyggde med tabletter och salva och försökte verkligen tänka mej för i varje moment. Och så undvek jag att sitta i möjligaste mån.
Och det fungerade!

Plockade upp min älskling och hans yngste son efter vägen och så körde jag mot Parken Ö-vik. Vi anlände inte så jättesent och fick faktiskt stå och frysa i kön en stund innan vi kom in.
Så fort vi kom uppför trappan fick jag ett glatt mottagande av min kompis Åsa, som inte visste att jag skulle dyka upp.
Jag och älsklingen gick direkt ner på dansgolvet, medan bonussonen gick och satte sej på ett ”säkert” ställe, där han inte skulle bli uppbjuden. Han är 14 år, gillar dansmusik (men kan inte dansa) och det var faktiskt han som gärna ville åka. Tror det var en tjej som lockade…

Det blev iaf en kul kväll och det var roligt att äntligen vara tillbaka! Parken Ö-vik tillhör ett av mina favoritställen, mest för att det brukar vara en rätt så blandad publik där. Så även denna kväll, trots att det var Blender som spelade. De drar ju i vanliga fall en ung publik och hade det varit på ett annat ställe (typ Ersboda), så hade medelåldern säkert varit mycket lägre.
Som vanligt låg väl Ö-viksborna i underläge till antalet, men då är det tur att t.e.x. Umeå- och Sundsvallsborna inte är rädda för att åka en bit för att dansa. Numera (och trots att jag inte dansar så ofta längre) så känner man ju igen många och vet på ett ungefär varifrån de kommer.

Jag tog det lugnt med dansandet och vilade säkert halva tiden. Det kändes bra i ryggen, förutom i en dans när jag dansade med en kille som rör sej lite för mycket i sidled. Jag distraherade honom så gott jag kunde, genom att prata hela tiden…
Jag dansade endast med en ny kille och det var han som försiktigt kom och bjöd upp mej. FÖRSIKTIGT var ordet… Jag vet inte om han var stum eller så, för han sa inte ett enda ord före, under eller efter dansen, men han var bra på att dansa och det är ju huvudsaken.

Bonussonen hade måst nobba några trots allt, men det hade inte avskräckt honom… TVÄRTOM! Han visade väldigt stort intresse för hur det hela går till, både med danssteg, uppbjudande, antal låtar o.s.v. Han tyckte att det såg kul ut och konstaterade att dans är ju nåt man borde kunna. Jag funderade på om jag skulle erbjuda mej att lära honom att dansa, men ville inte vara för påträngande då vi inte känner varann så där jättebra. Men sen var det faktiskt han som frågade mej, om jag ville lära honom! KUL!!! Självklart sa jag ja, men han ville göra det hemma och det förstår jag. Han har ju de bästa förutsättningar, med en far som dansar superbra och en storebror som också kan dansa. Och jag måste säga att det är en ÄRA för mej att få lära honom.

Så var det Blender då… (Ni vet ju vad jag tycker!) De spelar bra musik att dansa till och de drar en bra publik. Men jag skulle önska lite mindre ”surr” från Lasse. Överlag så är allt snack mellan låtarna (oavsett orkester) ganska bortkastat, för oftast hör man ändå inte vad de säger.

Jag var mycket nöjd med min danskväll och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge till nästa gång. Det var kul att träffa mina ”gamla” dansvänner och att få DANSA och känna att det fungerar. Det sitter i ryggraden och är nog en sån sak som man aldrig glömmer… Det ser jag ju bara på våra dementa på jobbet. Musik och dans, det kommer de ihåg!

Ha det gott alla mina dansvänner och så hoppas jag att vi ses snart igen!

Så var det då (ÄNTLIGEN!!!) dags för sommarens sista lördagsdans på Moliden!
Visst är det lite vemodigt, för det innebär ju att sommaren snart är slut, men för min del känns det bara skönt! 
Som jag har skrivit tidigare, så är detta min sista säsong på Moliden och nu återstår bara en söndagsdans och sen är mitt engagemang ÖVER! Jag kommer inte att sakna det, iaf inte som det känns nu.

Denna sista lördag på Moliden, var det hård konkurrens från Parken där Status Quo och Slade spelade.  Men det kom ändå hyfsat med folk och dansade till Blender. Det är fyra år sen de spelade på Moliden sist och för egen del har jag inte saknat dem. Men det har lite med personkemi att göra, som säkert många av er vet. Nu behövde jag inte direkt träffa personen i fråga, som för övrigt var väldigt tyst och tillbakadragen denna kväll.

Danspubliken var väldigt ung och det är kul, med tanke på framtiden, men jag saknade många som jag brukar dansa med. Jag har ju inte längre så stor lust att dansa, iaf inte när jag är på Mo, så jag måste säga att jag dansade ovanligt mycket ändå. Jag hade ju nån enstaka favorit på plats, men förutom det var det inte direkt så att jag jagade nån för att få dansa. Jag tog det lite som det kom…

Nu hoppas jag att min danslust kommer tillbaka i höst, då jag kan fokusera på att ha roligt och slipper tänka på budget och en massa arbete.
Vi ses säkert!

En mycket kort sammanfattning:

Shake lät mycket bra i sin nya tappning! De är numera ”bara” fyra killar och det ska tydligen så förbli.

Det var ganska lagom med folk rent dansmässigt, men ändå på tok för lite!

Det blev inte mycket dans för min del, då jag (återigen!) lyckades förstöra en danskväll…
Att jag aldrig lär mej!

För andra gången på kort tid, var det så dags för mej att återigen beträda ett dansgolv.
Det är väl ingen sensation i sej, eller skulle inte ha varit det för ett år sen, men numera är det inte längre så vanligt. Sen sista dansen på Moliden ifjol sommar, så har jag bara dansat tre gånger!

I vilket fall, så var det i lördags dags för min andra dans under 2011.
Platsen var ”min egen” dansbana Moliden och på scenen stod Jannez; ett av mina favoritband.
Eftersom jag jobbade till 21.00, så kunde jag ju inte denna kväll vara på plats innan för förberedelser inför dansen. Därför äntrade jag dansgolvet först när det var dags för kvällens andra dans.
Därefter dansade jag på lite sporadiskt. Jag har inte längre ambitionen att till varje pris dansa varenda dans. Förutom min Jonas, så fanns det egentligen bara en enda kille där, som jag kände att jag bara ”måste” dansa med. Det fick jag också göra och sen var den kvällen fulländad!

Var lite orolig för att ryggen inte skulle hålla, men det gjorde den! Visst kändes det i vissa lägen, men inga hugg som jag kan känna ibland annars. Idag har jag nog lite träningsvärk, men sånt går ju över.

Jannez var som vanligt toppenbra och självklart bjöds det på gammeldans innan paus. Önskar fler band kunde följa deras exempel, men tyvärr är det så att det inte är så många som faktiskt kan spela ”gammalt”.

Om jag ska summera denna andra av årets danskvällar, så var den väl ”sådär”. De danser jag dansade, var samtliga bra med några få undantag av de som var ännu bättre!
Men jag var inte riktigt på humör, mest beroende på var jag befann mej och dessutom orkade jag inte anstränga mej att springa efter de jag ville dansa med.

Jag hoppas dock att jag snart ska få den där rätta danslusten tillbaka.
Men… om och när jag nu får det, så måste jag investera i ett par nya dansskor! De jag har nu är totalt utslitna…

eller sitt ner, för här kommer bomben:

JAG HAR DANSAT!!!

Jag har äntligen besökt ett dansgolv igen!

Ett annat dansgolv än det på Moliden, alltså…

I torsdags besökte vi den andra danskvällen av fyra, på Gräsmyr loges dansbandsvecka. Ett självklart val, då det var mina favoriter; Zlips som spelade.
Vi var ute på en liten (=2 dagars) semestertripp med husvagnen. Eftersom det var semester och jag inte behövde köra hem på natten, så frångick jag även mitt motto: ”Sobrius semper salto” och drack en starköl till maten.

Det kändes riktigt spännande att bege sej ut i dansens virvlar igen. Har ju sett och läst på annat håll, att det har skett en del partnerbyten därute i vimlet, sen jag sist var ute. Även många band har bytt medlemmar och mitt favoritband Zlips, kommer ju att splittras i vinter. 
Dansstilen förändras också, hela tiden verkar det som. Visst, jag gillar dirty-fox och gnussar gärna med vissa personer, men nu tycker jag att det hela verkar gå till överdrift. Folk rör sej ju knappt framåt på dansgolvet längre och det viftas med armar till höger och vänster.

Jag var ju lite osäker innan, om min rygg (som besvärat mej ett längre tag nu) skulle klara av att dansa över huvudtaget. Men det gick bra, även om det kändes.
Nu dansade jag ju bara med min -vän, mest för att det kändes tryggast (för ryggen) och även för att vi numera träffas så sällan och därför ville rå om varann riktigt mycket. Lite ego kanske, men jag tror inte att det var nån annan där som blev besviken för att de inte fick dansa med oss.

I pausen gick vi till husvagnen för att fika och där blev vi kvar… Min käre sambo, som varit vaken och jobbat sen onsdag morgon, var helt enkelt för trött för att fortsätta. Och jag kände inte heller för att gå tillbaka ensam. Så jag fick avnjuta den sista 1,5 timmen av Zlips musik på avstånd. Tror dock inte att jag var vaken ändå till slutet…

Ja, det var den danskvällen det; den första på 9 månader!!!
Måste dock tillstå att den gav mersmak, så bli inte förvånade om jag skymtar förbi på ett dansgolv snart igen.

En gång dansnörd – alltid dansnörd! Eller…?

Ha det så gott alla dansvänner!

Åh, vad det är läääääääääänge sen jag var på en riktig dans!
Ändå kan jag inte säga att jag direkt längtar ut dit, på dansgolvet igen.
Kanske är det så, att man faktiskt kan vänja sej av med att dansa? Det trodde jag inte förut…

I vilket fall, så var jag faktiskt på dans i söndags! Ingen vanlig dans precis, iaf inte i mina ögon.
Jag var nämligen på säsongspremiären på Moliden och jag dansade faktiskt också; hela 4 danser!
Det var Cavalkad som spelade och det är ju lite för mogen musik för min smak.
Publiken var lite väl mogen också, även om det fanns några mycket duktiga dansare där, som jag gärna dansar med.

Tidigare år har ju söndagsdanserna på Moliden varit lika med motionsdans, el. pensionärsdans som en del kallar det. Kanske beroende på att medelåldern alltid har varit rätt så hög och att de flesta besökarna faktiskt är just pensionärer.
Nu tänkte vi ändra på detta… Hemska tanke!
Fr.o.m. i sommar, så är det slut på det s.k. ”söndagsdansandet”. Vi kommer att fortsätta att köra dans på söndagarna, men med riktiga, fullstora orkestrar och där varje dans består av två låtar.

Klagomål var alltså att vänta! Precis som det alltid är på dessa danser;
* golvet är för trögt (Fattar inte detta! En annan håller ju på att slå ihjäl sej, bara av att gå över golvet…)
* de får solen i ögonen (Är det inte bara att flytta sej till en annan vägg då?!)
* inträdet är för dyrt
* de hinner inte dansa med lika många och/eller får stå över för många danser, när varje dans består av två låtar
* m.m. m.m.
Till råga på detta, så hade vi mage att sätta upp en vädjan om att inte ta med eget fika in på dansområdet!
Men vad hjälpte detta, då vissa tydligen inte kan läsa:

Är det konstigt att man tappar lusten att fortsätta med detta?!

Jag kände i kroppen, att det är länge sen sist, som jag dansade. Jag har ofta problem med min rygg numera, så jag vet inte om jag över huvudtaget skulle klara av en hel danskväll. Eller så beror mitt ryggonda på för lite träning (=dans)???
Jag saknar mina dansvänner, det gör jag och jag tror säkert att när jag väl står där på dansgolvet igen, så kommer jag att känna mej lika hemma som förut (förutom på Moliden, som jag bara förknippar med gnäll och arbete, tyvärr!).
Vi får väl se…

Kanske ses vi redan till helgen, på ett dansgolv i närheten?

Ett halvår har gått, sen jag senast var ute och dansade. I alla fall på en riktig dans…

Mycket har hänt i orkestervärlden under den tiden;

* I samband med spelningen på Mo i augusti, så slutade ju Christine och Peppe i Shake. De ersattes av Linda och Johan.
Tyvärr har jag ännu inte hört eller dansat till dem sen dess.
Nu har även Peter slutat och ersatts av Jörgen Sandström ifrån Jannez.

* Jörgen har i Jannez ersatts av Andreas Klahr, som tidigare spelat i Mickeys.

* Andreas Wistrand i Highlights har överlämnat sångmikrofonen till Michael Mårtensson.

* I det relativt nystartade bandet Voyage, slutar Robin William – Olsson nu i april och ersätts på klaviatur av Johan Persson, som tidigare spelat i bl.a. Jive, Svänzons och Boogie.

* Det nyaste är att Magnus överlämnar trummandet i Kindbergs till Conny Falk, tidigare Fernandoz.

* Men det som smärtar mej mest, är att 4 femtedelar av mitt favoritband Zlips, ska sluta!
Måste försöka att dansa till dem så mycket som möjligt, innan de splittras i december.

Frågan är; kommer man att känna igen sej, när man väl är där ute på banan igen?

blir det ingen dans för mej ikväll.

Orsakerna är flera;

* jag jobbar kväll till 21.00, vilket iofs inte är ett hinder, då jag skulle hinna ändå. Men jag börjar 7.00 imorgon bitti och jag är faktiskt inte nån ungdom längre!
* jag har varit sjuk hela veckan, med en ihållande hosta, så jag tror helt enkelt inte att jag skulle orka dansa så mycket…
* dottern, som var den som ville åka i första början, har dragit sej ur och dessutom har hon också blivit förkyld.
* sen finns det ytterligare ett par orsaker också…

Tråkigt är det iaf, då jag verkligen ville åka ikväll och kände att danslusten börjar komma tillbaka!

Men… det kommer väl fler chanser framöver får jag hoppas?! Det är ju snart sommar!

Måste kanske ta och uppdatera min danskalender…

Det är väldigt lääääänge sen, som jag uppdaterade min hemsida nu. Detta beror naturligtvis på att jag inte har varit ute och dansat på mycket, mycket länge… Dessutom har jag inte haft nåt intresse heller. Jag har helt enkelt inte haft nån lust att dansa och därmed har även denna hemsida legat i träda.

Men… nu är det vår och kanske börjar dansintresset åter spira i min ack så stela kropp?

I helgen som gick, var jag och Jonas i Piteå på ett evenemang, där det spelades mycket härlig rockmusik, vilket jag gillar. Efter showen var det en DJ som spelade diverse musik (mest snabba låtar), men naturligtvis så kunde vi inte låta bli att dansa! Måste erkänna att jag var inte direkt nykter, men då alla var likasinnade så gjorde det inte så mycket. Dessutom dansade jag nästan bara uteslutande med Jonas.

Under kvällen kom en kvinna fram till mej och sa att hon var ingen dansare, men hon tyckte att det var underbart att se på när vi dansade. Vi såg ut att ha så kul! Och visst, det har vi ju. Men jobbigt var det!  Det märks att man legat av sej…

Måste kanske återuppta detta intresse?

Jag lovar inget… men jag kanske dyker upp på Parken i Ö-vik den 2:a april, då det är Dansbandskalaset med Elisa´s och Willez. Det beror lite på om jag får byta tur på jobbet, eller inte…

I vilket fall; ha det så gott alla mina dansvänner!